”Trots att allt har förändrats så ligger fortfarande nidbilden av gamers kvar.”
Kim “Drayich” Larsson, 39, är en streamer, kommentator och gedigen profil av rang inom svensk esport. Med sina rötter i främst Dota 2 har han varit med och drivit oerhört många projekt som kretsat kring esport i Sverige.
Hur stöttade dina föräldrar dig i din utveckling inom gaming och esport?
– Min mamma såg att jag behövde något mer än det vanliga, så hon skaffade min första dator till mig. Det handlade lika mycket om att om man är 13 år och inte får till det socialt då behöver man en ytterligare dimension på det sättet, men själva tävlingsbiten förstod de absolut ingenting av. De förstod kanske de yttre värdena, så som att “nu går det inte att ringa i telefon” och hela den biten, men de var ju också väldigt dåliga på att se riskerna. På det sättet var den generationens föräldrar värre för att de, trots att de problematiserade sakerna, handlade det mer om frågor som “hur mycket internet har man använt”, än de frågor som vi pratar om idag som föräldrar “hur bra är det att sitta hela dagen framför datorn?”, “vad har du gjort på nätet?” och “har du snackat med någon?”.
Om du upplevde en stigmatisering kring gaming och esport när du växte, hur upplevde du den?
– Mitt första Dreamhack var i Borlänge och jag tror inte att jag förstod hur nördigt det var innan jag kom dit, jag upplever nog att det är själva gamingens fel att nidbilden och fördomarna skapades mot gamers. För när jag kom dit var det svettiga och lökiga folk som höll på och spelade. Än idag är det ju brist på tjejer inom gaming, men på den tiden fanns det inte en enda person som var tjej. Jag kan känna att den stigmatiseringen bar vi nog ansvaret för lite själva. Stigmatiseringen kom utifrån, men den baserades nog på något reellt en gång i tiden. På den tiden var det så pass krångligt att få allt att fungera med Windows 95 och de där grejerna. Många av de som bara ville spela föll ju bort för att om du inte hade förkunskapen att faktiskt sätta ihop ett LAN eller ibland till och med ett spel, så gick det inte att spela. Det var helt enkelt snudd på att vara ett specialintresse innan du kunde ha det som intresse. Den stigmatiseringen kom lite inifrån. När man tittar på stigmatiseringen av gamers har jag på något sätt varit med ända från noll till hundra. Jag tycker också att jag har sett dem delarna som spelvärlden faktiskt har varit dålig på ta hand om. Om man var på ett LAN så vände man på dygnet totalt, man käkade knackig mat och det är svårt att säga att det då är ett stigma när det faktiskt var så som människor sa att det var.
– Tittar man längre fram då, så har ju den bilden av gamers legat kvar även fast folk klär upp sig och går på trevliga tillställningar som är supersociala och har ett väldigt trevligt liv runt om gamingen. Trots att allt har förändrats så ligger fortfarande nidbilden av gamers kvar på något sätt. För att summera så har väl gamingens stigma uppstått ur någon slags sanning.
Hur väl förstår dina föräldrar vad du gör när du spelar eller allt annat runtomkring?
– Mina föräldrar är dessvärre inte vid liv längre, men på den tiden fanns det alltså ingen förståelse alls. På sätt och viss kunde man se samma okunskap då som nu – bara att det var mycket mer extremt då. Där föräldrar idag säger “de håller på med det där TikTok” och man hör så tydligt att de inte har en jävla aning om vad det är som händer där, men de har lärt sig några nya ord och blivit lite bättre på det. Men mina föräldrar visste verkligen ingenting. Det var först när det genererade någon typ av inkomst som det blev relevant att tänka “det här kanske är någonting”.
Det jag tror många föräldrar tänker är att det man gör framför datorn är värdelöst. Det kan vara svårt för en person att tycka att något är meningsfullt om man inte förstår vad en person i ens närhet faktiskt gör för något. Det är kanske det mest rimliga i sådana situationer att tänka “sluta kasta bort din tid på det där”. Och det ser du i allting. Folk som inte förstår träning kommer tänka att du tränar för mycket till exempel. Om folk tittar andra människors specialintressen som de inte förstår, så kommer de såklart att tycka att dessa specialintressen är helt meningslösa.
Vad skulle du önska att föräldrar i dag skulle veta mer om kring fenomenet gaming och esport?
– Problemet med den här diskussionen är att den är på tok för polariserande precis som så många andra diskussioner. Om man till exempel tittar på sportvärlden och mer specifikt på exempelvis innebandy som vuxit fram under senare tid såg man att folk som utövar innebandy får knäskador i allt större utsträckning än i andra sporter – så vi måste se till att vi lär ut att man kan få den här typen av problem om man utövar den här sporten. Det betyder inte att man ska säga att innebandy suger men det betyder att saker och ting har för- och nackdelar. Och det är det jag tror att föräldrar vet, om jag nu får sträcka mig så långt, det är att det finns två sidor av myntet. Det finns otroliga fördelar inom esporten, man kan hitta ett sällskap när man befinner sig i en depression eller i ett ångesttillstånd som ingen skulle kunna hjälpa vederbörande att hitta utanför spelvärlden. Samtidigt finns det nackdelar med att sitta still långa timmar om dagarna. Det jag eftersöker är en dynamisk diskussion. Det jag skulle önska är att inom hemmet det blir en känsla av att “nu är det speldags, nu jävlar ska vi köra”.
– Nu har det bara blivit en slask alltihop, där man tjatar om att barn och ungdomar sitter för mycket, för då blir det aldrig okej att sitta och man gör aldrig riktigt rätt. Men om man från starten skulle komma överens om antalet timmar som man får spela, men då också verkligen tar i när det väl ska spelas – och att man kanske gör det tillsammans skulle det få starkare effekt. Jag skulle vilja se att man har samma typ av engagemang och uppmuntran till gaming och esport som man har till andra typer av aktiviteter.
Vad skulle det innebära för dig om esporten blev erkänd som en idrott av Riksidrottsförbundet?
– Ingenting. Där vi började med Dreamhack i Borlänge, som jag nämnde tidigare, behövde vi verkligen få en definition, en organisation och vi behövde verkligen komma in i någonting. Vi var verkligen outsiders. Men det är vi inte längre. Det har sedan länge passerat den gränsen. Och de eventuella sakerna som skulle kunna bli lättare om vi blev med i Riksidrottsförbundet upplever jag att vi redan har hittat en lösning för.
– Nu har vi fortsatt med vårt lillebrorskomplex, när vi är storebror till många av dessa förbund som är anslutna till RF. Varför ska vi behöva vänta på hockeyn ska bekräfta oss, när det är hockeyn som behöver fråga oss om hur vi gör för att få in unga att spela och vara aktiva? Vi behöver ingenting från sportvärlden på det sättet.
– Ett annat spår i det här är att om vi kliver in i Riksidrottsförbundet med de uppenbara nackdelarna som vi faktiskt bär med oss in, och sen tar pengar från förbund som faktiskt motverkar dessa nackdelar – jag tycker att det rimmar väldigt illa med världsutvecklingen.
Hade du frågat mig för sju år sedan hade jag sagt att vi måste vara med i RF för att få det här att fungera, men där är vi inte längre idag. Jag tror att alla skulle tycka det skulle vara värdefullt om barn och ungdomar fick människor att se upp till så som spelare och tränare. Men att ta det från sporten känns fel för mig.