Vi vill få fler att engagera sig i sina barns gaming.

Nu blir vi Sveriges första namnsponsor till en arena för gamers.

Bjud med mamma och pappa på nästa gibb

Gaming är ett av de största och snabbast växande intressena bland unga idag. Men trots det är få vuxna särskilt insatta i spelvärlden. Det vill vi ändra på. Vi vill få fler att engagera sig i sina barns gaming. Därför låter vi nu föräldrar spela gratis när de hänger med sina barn till vår nya E-sport Arena i Partille.

Välkommen till oss

Hitta hit

10 elitspelare om vuxenvärldens fördomar

Adam ”friberg” Friberg:

”Till en början stöttade mina föräldrar mig inte alls.”

Adam ”friberg” Friberg, 30, är en av svenska Counter-Strike-scenens största profiler. Efter en gedigen karriär i Counter-Strike Source, landade friberg till slut i Ninjas In Pyjamas satsning på Counter-Strike: Global Offensive. Tillsammans med sina lagkamrater i NiP blev spelarna mytomspunna efter att de vann 87 raka kartor. Efter många nederlag när det gällde som mest, vann NiP till slut en major i Köln 2014.

Hur stöttade dina föräldrar dig i din utveckling inom gaming och esport?
– Till en början när jag satt mycket vid datorn så stöttade mina föräldrar mig inte alls utan tyckte att jag skulle vara utomhus, spela ishockey och sköta skolgången. Det krävdes att jag fick åka på turneringar och visa att jag kunde tjäna pengar på esport för att få dem att inse att det här kanske var något som jag kunde syssla med i framtiden. Det behövdes alltså att jag fick ett kontrakt och ett avtal för att dem skulle tycka att det var okej att jag satt vid datorn, först då började dom stötta mig i detta. Mina föräldrar har velat att det ska gå bra för mig, men det här var närmare 15 år sedan och de saknade information. Det var svårt för dem att veta vem jag spelade med och vilka jag pratade med.

Om du upplevde en stigmatisering kring gaming och esport när du växte upp, hur upplevde du den?
– Jag upplevde att esport till stor del inte var accepterat utan något som ungdomar kunde göra vid sidan av sitt idrottande, att det var mer en rolig grej som inte togs seriöst. Det krävdes en del turneringar i Sverige innan folk insåg att det fanns tillräckligt många intresserade för att fylla hela arenor, det förändrade en hel del. Det var väldigt svårt att förklara för folk vad man gjorde, att man inte bara satt hemma och spelade utan att man också åkte i väg på turneringar. 

Jag tror också att det till en början var väldigt svårt för föräldrar att förstå att unga killar och tjejer som satt framför en dator kunde umgås med kompisar samtidigt som de spelade. Det tog lång tid för mina föräldrar att förstå att man via Skype, eller liknande, faktiskt umgicks med andra. Många av dessa är personer som jag än i dag – 15 år senare – umgås med privat. Det var helt enkelt svårt för mina föräldrar att förstå att det gick att vara social trots att man satt ensam inne i ett datorrum och spelade. Det var liksom en teknikfråga, de trodde att man satt där inne och var asocial när man i själva verket hängde med sina vänner.

Hur väl förstår dina föräldrar idag vad du gör när du spelar? Och allt annat runtomkring speladet?
– Jag tror att mina föräldrar förstår bättre nu, dem har kollat mycket på när jag spelar, jag har också försökt att prata med dem och förklara varför vi förlorade eller vann vissa matcher.

Vad önskar du att nutidens föräldrar ska veta mer om kring fenomenet gaming och esport?
– Jag skulle säga att det viktigaste är den sociala delen av att spela. Jag tror att många föräldrar är rädda, att de tror att sina barn spelar ensamma och kommer att bli utstötta på rund av sitt spelande. I själva verket sitter man ofta med vänner och pratar över Discord eller i andra chattprogram. I mitt fall, för 15 år sedan, så visste inte mina föräldrar om den sociala aspekten av gaming. Jag hoppas att föräldrar idag är mer utbildade så att de har koll på att ungdomar umgås med varandra online, även om det är på ett sätt som de äldre inte är vana vid. 

– Jag tror också att det är viktigt att kombinera spelande med utomhusaktiviteter, att röra på sig är jätteviktigt. Under min uppväxt hade jag begränsat med tid framför datorn vilket är något jag skulle rekommendera även idag. Det är något jag själv skulle göra som förälder. Det handlar om att hitta en bra balans där mellan att vara ute och röra på sig och att få sitta inne och spela på datorn.

Vad skulle det innebära för dig om esporten blev erkänd som en idrott av Riksidrottsförbundet?
– Ifall det sker tror jag att det blir mer socialt accepterat att utöva sporten. Jag tror att det skulle vara bra för barn som spelar att kunna säga ”Det är faktiskt en sport” till sina föräldrar. Sedan finns det tävlingsmoment, kommunikation och lagspel i esport vilka alla är aspekter som finns inom andra idrotter som fotboll eller ishockey.

– Jag tror också att det hade lett till en stor förändring för den yngre generationen och för dem som vill men av olika anledningar inte arbetar med esport. Det skulle underlätta för dem som idag inte får spela för sina föräldrar, att föräldrarna kanske skulle ändra sin inställning ifall esport blev mer social accepterat. Att barn skulle få testa på esport precis som de får med andra idrotter och att föreningar runt om i Sverige skulle kunna få bidrag för att möjliggöra detta. Exempelvis skulle barn och ungdomar kunna få gratis speltid på internetcaféer och på så sätt få testa på sporten precis som jag när jag var liten fick testa fotboll och ishockey.

Emily ”QueenE” Krumlinde:

”I skolan upplevde jag en stigmatisering gällande att vara tjej och spela.”

Starcraftstjärna, expertkommentator och streamer. Mångsysslaren Emily “QueenE” Krumlinde, 30, gjorde sin debut på Dreamhack Open Stockholm år 2013 och har sedan sin tid i Starcraft 2 tagit klivet över till att bli en streamer som med humor försöker sprida glädje och lycka. QueenE har även föreläst om esport och gaming för vuxna och föräldrar.

Hur stöttade dina föräldrar för dig i din utveckling inom gaming och esport?
– Inte alls om jag ska vara helt ärlig. De förstod inte riktigt vad det var jag gjorde. De hade en slags ignorans eller okunskap om vad jag sysslade med. Det blev lite bättre när jag började få åka på turneringar och föräldrarna fick se vad det faktiskt handlade om. Då började de förstå hur stort esport var. Nu när de ser att jag kan livnära mig på esport är de mer intresserade av vad det är jag gör. De lägger märke till färdigheter som jag lär mig och hur dessa kan användas i andra sammanhang, som exempelvis programledning eller liknande.

Om du upplevde en stigmatisering kring gaming och esport när du växte upp, hur upplevde du den?
– När jag växte upp var det lite konstigt. I skolan upplevde jag en stigmatisering gällande att vara tjej och spela. Det kom både från killarna som ifrågasatte vilka spel jag spelade samt från tjejerna som ifrågasatte att jag ens spelade spel. Det kändes väldigt konstigt att bli motarbetad av “båda parter”. Bland mina närmaste vänner var det bättre då alla de spelade själva.

– Inför folk i min egen ålder kändes det nästan pinsamt att erkänna att man spelade. Att de som var utomstående skulle tycka att det var nördigt och töntigt. För killarna var det mer accepterat att spela exempelvis WoW eller CS, de kunde göra det utan att att bli sedda som nördar. Det var få tjejer som var öppna med att de spelade. Den största stigmatiseringen upplevde jag från vuxna i min närvaro som ofta uttryckte att jag spenderade för mycket tid framför datorn och att spela spel var en “waste of time”.

Hur väl förstår dina föräldrar vad du gör när du spelar eller allt annat runtomkring?
– De förstår nog ingenting om jag ska vara helt ärlig, framför allt var det så i början. Jag spelade ju främst Starcraft 2 och det är ändå ett relativt lätt spel att förstå, men det var ändå svårt för de.

I början förstod de inte riktigt, men nuförtiden är de mycket mer förstående och engagerade.

Vad skulle du önska att föräldrar i dag skulle veta mer om kring fenomenet gaming och esport?
– Engagemang. Föräldrar idag har inte riktigt koll på vad deras barn gör när de hänger på internet. Föräldrarna vet inte vilka barnen pratar med eller vilka de stöter på. Detsamma gäller vad de spelar och hur barnen beter sig när de spelar. Till exempel, om Lars och Lina går och spelar fotboll och de börjar skrika massa hemska saker till sina medspelare eller motståndare skulle folk höja på ögonbrynen eller till och med bli arga på dessa barns beteende, men eftersom många föräldrar inte har koll på vad barnen gör när de spelar, så ser de inte den dåliga sportsligheten som frodas där. 

– Det lustiga är att jag frågat föräldrar om de skulle sätta sig in i deras barns intresse för schack till exempel. Och de har sagt att det skulle engagera sig i det, men så fort det blir digitalt blir det som att “det är en värld jag inte förstår” och därför helt enkelt ger upp.

– En annan grej som visar på att föräldrar inte förstår vad som pågår är när de tvingar barn att stänga av spelet mitt under pågående match för att middagen kanske är serverad. Det förstör helt för nio andra personer. Det är lite som om att man skulle blåsa av en fotbollsmatch för att en av spelarna ska käka middag. 

Vad skulle det innebära för dig om esporten blev erkänd som en idrott av Riksidrottsförbundet?
– För mig personligen skulle det inte förändra så mycket. Men jag ser både för- och nackdelar med att ingå i Riksidrottsförbundet. En sak som jag tycker vore väldigt positiv ifall esporten blir erkänd som en idrott och därmed en del av Riksidrottsförbundet är att det kan ge sporten ökad legitimitet och att spelande ungdomar i så fall kan säga “jag spelar faktiskt en sport”.

Robin ”Flusha” Rönnquist:

”De tyckte att jag slösade bort min tid, min uppväxt och min barndom.”

Robin “Flusha” Rönnquist var ett ankare i det bästa svenska CS:GO-laget genom alla tider. Under sin tid i Fnatic vann Flusha mer eller mindre allt man kunde vinna, och innan det danska laget, Astralis, krossade allt motstånd – ansågs den femma som Flusha tillhörde det bästa laget i esportens historia av många experter.

Hur stöttade dina föräldrar dig i din utveckling inom gaming och esport?
– Det är svårt att säga. När jag slog igenom runt 2012-2013 fanns det inga indikationer på att det var möjligt att livnära sig på esport eller ha det som ett yrke. Jag fick knappt något stöd från mina föräldrar vare sig det gällde att köpa en dator till mig som jag ville ha eller att de klagade på att jag satt för länge framme datorn och fokuserade mer på spelandet än på studier. 

Jag var lite av en rebell och satt framför datorn oavsett vad. De var väl inte för nöjda över det. Som jag nämnde fanns det inget som direkt visade på att man kunde livnära sig på det här, nu är det väl lite andra bullar och man kan leva på esporten på flera olika sätt. 

Deras stöd för det jag sysslar med förändrades ganska mycket när jag vann den första majorn och de såg att det fanns mer pengar än bara några tusenlappar i månaden. Efter den vinsten var det inga problem med någonting.

Om du upplevde en stigmatisering kring gaming och esport när du växte, hur upplevde du den?
– Jag var aldrig särskilt öppen med att jag konstant satt vid datorn och spelade hela tiden med målet att bli bäst i världen, utan jag satt mest och spelade för att det var kul. Jag hittade inget som direkt var kul bortanför datorn oavsett om det var studier eller något som jag ville jobba med. Jag kände väl aldrig av någon stigmatisering för jag var aldrig öppen med det heller. Det var mest från mina föräldrars håll, att de tyckte att jag slösade bort min tid, min uppväxt och min barndom. De såg aldrig det där med att man socialiserade med andra människor, och att jag lärde känna vänner från hela Sverige.

Hur väl förstår dina föräldrar vad du gör när du spelar eller allt annat runtomkring?
– Mina föräldrar lärde sig mer och mer allt eftersom. I början av 2013-2014 förstod de kanske inte allt vad jag gjorde utan jag åkte i väg utomlands på turneringar och när jag kom hem frågade de vad jag gjorde och hur det hade gått? Men ju mer de lärde sig och desto mer de tittade på matcher så förstod de såklart mer. De kunde ju främst titta på matcherna på kvällar av förklarliga skäl och ibland var det svårt för de att hitta var matcherna sändes. Nu förstår de att det är en stor grej och att det är precis som vilken sport som helst.

Vad skulle du önska att föräldrar i dag skulle veta mer om kring fenomenet gaming och esport?
– För det första borde föräldrar veta att man inte oftast inte sitter själv när man spelar. Du sitter ofta med någon som har liknande intressen och du formar band med andra människor. Man sitter helt enkelt inte ensam och inte pratar med någon. Det känns som att föräldrar känner att ens barn kommer bli ensamma eller asociala och att de tappar social kompetens när man sitter mycket framför en dator och det är något som inte riktigt stämmer tycker jag. 

– De måste inse att det här kommer bli en industri, det är redan det – men den kommer att bli ännu större – och oavsett vilken del du gör inom den kommer det att finnas möjligheter att göra det under en lång tid.

Vad skulle det innebära för dig om esporten blev erkänd som en idrott av Riksidrottsförbundet?
– För mig personligen har jag aldrig riktigt satt mig in i att det nödvändigtvis ska bli accepterad som en sport utan för mig handlar det mer om att det ska bli accepterat som en del i den nya världen. Och att det här kommer vara väldigt viktigt i framtiden och att det är bra att låta de unga vara med i den framtiden redan från tidig ålder. Sen finns det ju alltid problem med internet, det finns ju all möjlig typ av skit på internet och det är lite där det finns problem med att ha koll. 

För mig har det aldrig varit viktigt att esport ska bli klassificerat som en sport eller idrott utan att det ska bli mer okej med att syssla med det.

Mikaela ”Fragaria” Johansson:

”För 20 år sedan såg man ofta ner på personer som satt vid datorn.”

Mikaela “Fragaria” Johansson, 32, är ett CS:GO-ess som nu mer satsar på streaming. Hon riktar sig mestadels in på PubG, CS:GO och Apex Legends.

Hur stöttade dina föräldrar dig i din utveckling inom gaming och esport?
– Min del inom gaming startade för cirka 20 år sen då min bror fick mig att börja spela. Mina föräldrar har under lång tid varit oförstående till gaming och tyckt att man skulle gjort annat än att sitta vid datorn. Mina föräldrar började sakta men säkert bli mer och mer förstående när jag tävlade inom CS:GO och började åka runt på turneringar runt om i Sverige samt Norden. När mina föräldrar började se att man var så pass duktig för att få åka runt och tävla och ha en organisation bakom sig, började de bli mer nyfikna på vad man gjorde. Efter år av uppehåll från CS-scenen, så valde jag att gå över till att bli streamer. I detta var min familj mer förstående och förstod att de fanns otroligt mycket socialt med att sitta vid datorn. Mina föräldrar började fråga hur jag tänker kring att få min stream att växa och även nyfikna på hur allt gick och hur utvecklingen för mig och min kanal gick. 

– Mina föräldrar är idag stolta över det jag skapat inom streamingen och har en stor förståelse till det jag gör och är även varit stöttande i det. Effekten av att mina föräldrar var negativt inställda till gaming har både varit bra samt jobbigt. Jag har alltid varit en person som älskar att visa motsatsen till vad andra tycker och tänker när jag har ett mål i sikte. En person som inte har denna mentalitet skulle kunna med negativa kommentarer tappa intresse för det de verkligen vill göra, men jag har där emot fått en styrka som sedan lett till mer förståelse från familj samt omgivningen.

Om du upplevde en stigmatisering kring gaming och esport när du växte, hur upplevde du den?
– För min del har jag nästintill bara fått positiva reaktioner, självklart har de varit att folk höjt på ögonbrynet för att man är tjej för cirka 20 år sedan. Det har dock sakta men säkert börjat normaliserat sig i samhället att vara tjej och spela. Jag har  fått positiva reaktioner kring att vara tjej och gamer, men för 20 år sedan såg man ofta  ner på personer som satt vid datorn och i dagens läge är det mer socialt accepterat.

Hur väl förstår dina föräldrar vad du gör när du spelar eller allt annat runtomkring?
– Mina föräldrar har som sagt efter flertal år blivit vana samt fått mer information om vad esport är och därav blivit mer stöttande. Mina föräldrar har även kunnat tittat på matcher som blivit streamade på Twitch och kunna få mer information om vad det är för spel man spelare och en förståelse för vad de handlar om.

Vad skulle du önska att föräldrar i dag skulle veta mer om kring fenomenet gaming och esport?
– Tror de är otroligt viktigt att man presenterar spelen för sina föräldrar och berättar vad man gör så blir dom mer och mer stöttande i de man gör och de man vill som barn. Det är även viktigt att föräldrarna visar en nyfikenhet av vad sitt barn gör på internet. Jag skulle vilja se att föräldrar ser att de är socialt att sitta vid datorn i en viss mängd samt att de kan vara avkopplande att sitta vid datorn. Det är otroligt viktigt att man hittar en vågskål kring att sitta vid datorn och inte glömma allt runt om en så som är måsten. Skolan är otroligt viktigt för barnen men de man inte får glömma är att de finns gymnasier/folkhögskolor som har gaming som en inriktning och kan detta kan vara deras framtid. Det finns även spelutveckling som kan intressera vissa människor då gaming är en så pass stor inkörsport när de kommer till just den.

Vad skulle det innebära för dig om esporten blev erkänd som en idrott av Riksidrottsförbundet?
– För mig som streamer skulle det inte innebära någon större skillnad förutom marknadsföring ifrån olika företag, I det stora hela ser jag att det skulle kunna gynna esporten positivt genom att den då blir godkänd som en riktig sport och därav mer accepterat i samhället. Jag ser även fördelarna kring att det skulle kunna skapa mer jobbmöjligheter för människor kring exempelvis event samt inom organisationer. Det skulle även kunna skapa positiva delar kring att fler vuxna börjar stötta barn och ungdomar inom gaming samt kan det vara styrande i att visa vilka beteenden som bör vara accepterade i en gamingmiljö.

Jesper ”JW” Wecksell:

”De menade att jag kastade bort mitt liv.”

Jesper “JW” Wecksell är en flerfaldig major-vinnare i CS:GO. Tillsammans med Markus “pronax” Wallsten, Olof “olofmeister” Kajbjer, Freddy “KRIMZ” Johansson och Robin “Flusha” Rönnquist vann Fnatic tre majors och flertalet andra turneringar under lagets storhetstid.

Hur stöttade dina föräldrar dig i din utveckling inom gaming och esport?
– Mina föräldrar har egentligen alltid varit väldigt stöttande till mig och hela datorspelskulturen. Min pappa har hela min uppväxt drivit den lokala datorbutiken, så när till exempel när World of Warcraft släpptes var han en av de första som lyckades få tag på en nyckel till att spela betan. Föräldrarna har väl mycket tack vare honom alltid förstått hela grejen, jag växte alltså upp med väldigt mycket förståelse och stöd från mina föräldrar. De begränsningar jag kanske upplevde kretsade inte så mycket kring att jag fick en tidsbegränsning utan mer att de sa åt mig skarpt, eller stängde av internet, när jag inte var bra på att gå och lägga mig. Jag var ju uppe ganska sent på kvällarna och det påverkade skolgången en del. Jag hade väl egentligen aldrig problem med sömnen, men man kanske inte heller var den piggaste människan på morgonen i skolan.

Om du upplevde en stigmatisering kring gaming och esport när du växte, hur upplevde du den?
– Det jag har någonstans upplevt är att, trots att mina föräldrar varit stöttande, så har inte släkten varit så förstående och ifrågasatt mina föräldrar val att låta mig spela. De menade att jag ”kastade bort mitt liv” i deras ögon. Det är nog på det spåret jag har upplevt mest motstånd, att det påverkat vissa släktrelationer som sedan kanske inte blivit så positivt för exempelvis min pappa. Vad andra har tyckt och tänkt har jag inte riktigt brytt mig om. Det är klart att man fått höra den klassiska ”sitter du vid en dator får du fyrkantiga ögon”, men inget något som jag blev påverkad av.

Hur väl förstår dina föräldrar vad du gör när du spelar eller allt annat runtomkring?
– Som jag nämnde har min pappa alltid varit förstående och detsamma gäller hela min syskonskara som också var gamers. Mamma är väl den som förstått minst, men hon har också insett att det gett oss något gott så även om hon inte förstått så har hon sett den positiva inverkan esporten har haft på mig. Jag tror hon tänkt typ “varför tvinga min son att gå ut och göra något han kanske inte vill göra”.

Vad skulle du önska att föräldrar i dag skulle veta mer om kring fenomenet gaming och esport?
– Det jag önskar att föräldrar vet mer om är många grejer, men en stor och viktig grej är att kolla upp vad ens barn faktiskt gör framför datorn. Det kan vara så att hen sitter och tävlar vilket är bra, men hen kanske också beter sig  jäkligt dåligt och föräldrar bryr sig inte alls. Om barn skulle bete sig som de gör på nätet i skolan, så skulle det direkt bli mejl hem och det skulle tas på superstort allvar. Det är nog engagemanget som jag skulle vilja se mer av. Det skulle leda till en bättre nätkultur och skulle resultera i att fler skulle vilja vara med och tävla och slutändan faktiskt skulle bli lycklig och må bra av det. 

På frågan om hur föräldrar skulle kunna visa sitt intresse, skulle jag nog säga att de borde sitta med när sina barn spelar för att visa att de är intresserade av att åtminstone försöka lära sig.

Vad skulle det innebära för dig om esporten blev erkänd som en idrott av Riksidrottsförbundet?
– För mig skulle det innebära att jag någonstans skulle få ett kvitto på det jag någonstans alltid har vetat – att det är en seriös grej, att det är en viktig grej och det är en väldigt stor grej. Esporten är ett väldigt bra sätt till flykt för människor som kanske har det tufft i skolan för i den här världen kan du välja att vara lite vem du vill – på gott och ont. Tyvärr är det ju svinmånga som beter sig som assholes för att de kan göra det, men för många som har det tufft hemma, i skolan eller i relationer kan man här vara helt sig själv och det är en av aspekterna som gör att jag inte tror att det finns något stopp på hur stort esporten kan bli. Vem som helst kan utöva esport, det spelar ingen roll om du har en funktionsnedsättning eller vilka genetiska förutsättningar du har. Skulle esporten bli accepterad av RF skulle jag alltså få ett kvitto på att det här är på riktigt, även om det inte skulle spela någon roll för mig personligen för jag vet redan hur stort det är, så skulle jag bara kunna dra det kortet för någon som man pratar med som inte alls förstår.

Madeleine ”Maddelisk” Leander:

”Förståelsen för mitt spelande var inte speciellt stor, varken från vänner eller familj.”

Madeleine “Maddelisk” Leander, 36, är doktorand i matematik och en tidigare briljant Starcraft 2-spelare. 

Hur stöttade dina föräldrar dig i din utveckling inom gaming och esport?
– När jag var barn spelade jag Super-Mario Bros på nintendo 8-bitars. Och det var inget som min familj tyckte var konstigt utan dem uppmuntrade väl det. Men jag spelade ganska lite, så det var ju ingen stor grej. Sen var det först när jag var 24 år, när Starcraft 2 kom ut, som jag började spela ganska mycket. Och då höll jag på att doktorera i matematik och förståelsen hemifrån var inte så stor för att mamma alltid försökte uppmuntra mig att satsa på utbildning och att jag skulle tänka på framtiden. Men jag fortsatte att spela och det var inte jättepopulärt och det var först när jag började synas i TV-rutan som familjen förstod att det var på riktigt och det var då jag fick stöd från dels dem, men också mina icke-gameande vänner. Samtidigt började mamma titta på de matcher som jag kommenterade, på den tiden var jag expert-kommentator i SVT. Hon tittade på allt, och följde allt och tyckte att det var jätteroligt. Men det tog ett tag alltså. Det tog nog ett par år, kanske två eller tre år, innan förståelsen kom.

Om du upplevde en stigmatisering kring gaming och esport när du växte, hur upplevde du den?
– När jag började spela var det väldigt tydligt att okunskapen var väldigt stor. Jag minns när jag gick till min studierektor under min doktorandutbildning och sa att jag ville jobba halvtid för att jag ville satsa på att spela datorspel – och då var inte förståelsen speciellt stor. Jag upplevde också att jag fick mycket frågor om våld inom esport, många menade på att esport bara handlar om att skjuta och är det verkligen bra att barn ser så mycket våld. Jag brukade bemöta det med jämförelsen med kampsporten, där det förekommer våld under kontrollerade former – där det dessutom inte är något fokus på våldet i sig. Och jag tyckte att folk i största allmänhet lyssnade och tog till sig det.

Hur väl förstår dina föräldrar vad du gör när du spelar eller allt annat runtomkring?
– Jag skulle säga att dem inte förstår så bra. De har försökt, men jag tror att det nästan är omöjligt om man inte är utövare själv. Jag tror att det bästa en förälder till ett esportande barn kan göra är att sätta sig ner framför datorn och försöka lära sig spelet och på så sätt försöka förstå. Kanske till och med spela tillsammans med barnet. Men om man inte har gjort det, så tror jag att det är väldigt svårt att förstå vad det handlar om. Sen kan det finnas svårighetsgrader i förståelsen av spelet, mellan olika spel. Hon kunde förstå min roll när jag var expertkommentator i TV, dock tror jag inte att hon hade förstått det på samma sätt om sändningen hade gått på Twitch i stället – för då hade det kanske känts lite mer articifiellt. Jag tror att om man inte vuxit upp med Twitch eller själv tittar på det i vanliga fall så tror jag inte man förstår hur många andra det är som faktiskt tittar på det och hur stort det är. Man kanske utgår från att SVT är större på grund av okunskap.

Vad skulle du önska att föräldrar i dag skulle veta mer om kring fenomenet gaming och esport?
– Kort och gott hur lite det skiljer sig från övrig elitidrottande.

Vad skulle det innebära för dig om esporten blev erkänd som en idrott av Riksidrottsförbundet?
– För mig personligen där jag befinner mig i livet just nu skulle det kanske inte påverka så mycket, men jag tänker att Sverige har ett väldigt fint föreningsliv och har haft det under en väldigt lång tid och där många unga och gamla är väldigt engagerade. Jag tror att om esporten skulle bli accepterad av RF så skulle det kunna vara ett framgångsrecept både vad det gäller prestation inom esport men också välmående för utövarna därför att det skulle kunna skapa en slags tillhörighet och också öka föräldra-närvaron, som delvis saknas i dag. Jag tror att för många unga som spelar i dag så blir spelandet ett slags föräldrafritt forum och jag tror att för att barnen ska få rätt förutsättningar och ramar, så behöver de vuxna engagera sig lite mer. Och jag tror att om esporten blir accepterad av RF, så tror jag helt enkelt att föräldra-närvaron kommer att öka lite automatiskt på grund av det.

Att bli en del i RF skulle också kunna ge unga bättre ekonomiska förutsättningar för att kunna delta i esporten. Många har en dator hemma idag, men det är inte alla som har det. Att kunna skapa möjligheter för barn att sitta tillsammans och spela datorspel på en och samma fysiska plats oavsett bakgrund kan vara bra för väldigt många.

Olle McDulle:

”Det har varit en riktig process att försöka förklara vad ens yrke är.”

I snart tio år har Olle McDulle, 23, producerat content till Youtube som kretsat kring det världsberömda spelet FIFA. Med miljontals visningar på Youtube har han spridit sin passion för spelet till både unga som äldre.

Hur stöttade dina föräldrar dig i din utveckling inom gaming och esport?
– När jag påbörjade min resa med att göra content och liknande på Youtube, så hade mina förändrar ingen koll på vad det var jag höll på med. Jag började med det här för drygt tio år sedan och då gick jag i skolan. Jag kunde inte riktigt sitta still eller sova om nätterna – vilket betydde att jag gick upp tidigt på morgonen eller satt uppe länge på natten och skrek och hojtade framför datorn för att göra mina video-klipp. Det blev många sömnlösa nätter för mina föräldrar, men de tyckte nog att det var kul att jag gjorde något som var annorlunda och udda på den tiden. Nuförtiden är det ju mycket mer vanligt med det jag sysslar med – nästan så att var och varannan människa gör det jag gör.

Om du upplevde en stigmatisering kring gaming och esport när du växte, hur upplevde du den?
– I början när jag började med det jag pysslar med i dag var det inte så många som gjorde det just inom gaming. Jag höll på mycket på med FIFA och jag var först i Sverige med att släppa grejer offentligt på Youtube. Successivt blev det allt fler och fler människor som började göra samma sak och det var något jag tyckte var väldigt kul. Jag har lärt känna väldigt många kompisar genom det jag sysslar med och idag är många av dem mina bästa vänner. Vi började liksom göra videos tillsammans och en vacker dag träffades vi i verkliga livet. Så, i min värld, har det inte funnits några hinder utan jag har bara sett möjligheter.

Hur väl förstår dina föräldrar vad du gör när du spelar eller allt annat runtomkring?
– Det har varit en riktig process att försöka förklara vad ens yrke är. Jag har sedan fyra eller fem år tillbaka sysslat med det här på heltid och försörjt mig på detta och det har varit en process att förklara i detalj vad det är jag gör och hur jag tjänar pengar på detta. Jag brukar förklara det på så sätt att det är som när mina föräldrar tittar på TV och det blir reklampaus – det är så TV-kanalerna tjänar sina pengar och det är så jag också tjänar mina pengar. Just föräldrarna har väl okej lätt att förstå, dock är det kanske lite svårare för min mormor att förstå. Jag spelar ju mest FIFA vilket också är ett väldigt lätt spel att ta till sig och många som spelar fotboll har också FIFA som sitt “go to spel”.

Vad skulle du önska att föräldrar i dag skulle veta mer om kring fenomenet gaming och esport?
– Jag skulle önska att mina föräldrar, och de var ändå rätt förstående, visste hur pass dedikerad jag var och att det inte fanns något annat i mitt huvud än att jag skulle lyckas med det här. Om en hobby kan få bli verklighet, så ska den få bli det – samtidigt förstår jag det finns andra viktiga prioriteringar som går före att spela om det inte blir det levebröd. 

Vad skulle det innebära för dig om esporten blev erkänd som en idrott av Riksidrottsförbundet?
– Jag sköter ju ändå allt mitt hemifrån och jag gör nästan allt mitt jobb här ifrån. Det är sällan som jag rycker ut och gör grejer utanför hemmet. Men om det skulle bli erkänt av Riksidrottsförbundet skulle det innebära att det skulle skapa ännu fler möjligheter för folk att närvara på plats IRL. Att faktiskt dyka upp på fysiska platser och man hade tagit den här digitala rutan till det verkliga livet. Jag tror att hela “sporten” skulle absolut utvecklas till något ännu större än vad det är i dag och man ser allt mer och mer att det bara blir större och större och jag tror att det bara är en tidsfråga innan det blir en riktig sport. Det skulle också göra att esporten blev mer accepterad.

Kevin ”Kevzter” Sundqvist:

”Det var ju coolt att sporta, medans att spela datorspel var inte lika coolt.”

Kevin “Kevzter” Sundqvist, 30, är en svensk content creator som fokuserat på alla möjliga spel genom åren, men nu för tiden satsar han som mest på Fortnite.

Hur stöttade dina föräldrar dig i din utveckling inom gaming och esport?
– Gaming och esport generellt var ju inte i närheten lika stort som det är i dagsläget när jag var tonåring vilket är 12-15 år sedan. Jag spelade väldigt mycket på den tiden, men mina föräldrar var inte så insatta i “online-spel”, så det vanliga man fick höra när man satt och spelade var ju “pausa spelet och kom”. Vilket inte var eller är hållbart i online spel. Min pappa fixade dock en dator till mig och stöttade mig på det sättet och lät mig nattgibba på IT-cafeér vilket gjorde att man utvecklades mer.

Om du upplevde en stigmatisering kring gaming och esport när du växte, hur upplevde du den?
– När jag växte upp så var det ju främst killar som spelade och ordet datanörd florerade ju på ett helt annat sätt än det gör idag då gaming och esport är mycket mer accepterat på ett större plan. Det var ju helt klart en hel del som spelade, men det var ju coolt att sporta, medans att spela datorspel var inte lika coolt.

Hur väl förstår dina föräldrar vad du gör när du spelar eller allt annat runtomkring?
– Nu har jag ju jobbat heltid med att göra spelcontent både på Youtube i videoformat och på Twitch med livestreams i över 4 år. Tyvärr har jag bara en förälder som lever och det är min mamma. Hon vet att jag kämpar hårt med att göra bra content, vara en bra förebild för den yngre generationen och leda vägen framåt med unika projekt som jag startat som Födelsedagsliret & Kevzter Girl Gamer Day. Jag har 5 yngre syskon i åldrarna mellan 12 och 20 år så min mamma är väl medveten om hur stort spel är i alla åldersgrupper.

Vad skulle du önska att föräldrar i dag skulle veta mer om kring fenomenet gaming och esport?
– Nu har jag varit en av Sverige största gaming profiler på samtliga plattformar i över 4 år och under denna tiden har jag både sett och varit med om mycket. – Jag skulle vilja se att föräldrar faktiskt lägger ner tiden och försöker förstå vad sina barn gör på internet, vad de spelar för spel, varför de gör det och håller koll på vad de hänger med för typ av människor. I dagens samhälle, där allt kretsar runt internet, så finns det så mycket mobbning och dumheter som sker på nätet, personer som utger sig vara andra än dem verkligen är och mycket hat runt om på plattformarna som barnen hänger på. – Ju mer föräldrar håller koll på vad sina barn gör på nätet, har en öppen diskussion om saker som händer, svarar på funderingar kring plattformarna och förklarar hur viktigt det är att till exempel inte ge ut personlig information till folk man inte känner samt hur man ska och inte ska bete sig på nätet och mot andra människor, så tror jag att det kommer bidra till en mycket bättre och säkrare tillvaro på internet och i gamingvärlden gerenellt.

Vad skulle det innebära för dig om esporten blev erkänd som en idrott av Riksidrottsförbundet?
– Detta har ju varit snack om i flera år och det är ju ingen tvekan om att esport är en sport. Även om man inte använder kroppen på samma sätt som traditionella sporter så måste man fortfarande hålla sig i bra fysisk form, röra på sig, träna för att kunna hålla på med esport på en högre nivå. Jag tycker det är en självklarhet att esporten ska få en plats i Riksidrottsförbundet, då det utövas av alla åldersgrupper och det kräver enorm tid. Esporten har blivit en global företeelse och något som utövas i hela världen med enorma turneringar som människor tittar på och följer.

Asta ”Ambush” Bush:

”Att inte se det som en sport år 2022 är gammaltänk.”

Asta “Ambush” Bush är en multifaciterad gamer och streamer. Hennes huvudfokus har varit på Counter-Strike, men har även hoppat in på spel som Apex Legends och andra kända titlar.

Hur stöttade dina föräldrar dig i din utveckling inom gaming och esport?
– Mina föräldrar är egenföretagare och har alltid stöttat mig i vad jag än gjort. I min familj har det aldrig varit ett krav på utbildning eller något specifikt jobb. När dom förstod att esporten gick väldigt bra för mig och att det utvecklade så pass att jag kunde betala mina räkningar så var dom bara glada för min skull.

Om du upplevde en stigmatisering kring gaming och esport när du växte, hur upplevde du den?
– Ja absolut gjorde jag det. Alla mina kompisar som spelade spel var endast killar. Jag ville alltid spela TV-spel när vi umgicks för det var sällan jag fick chansen med några av mina andra kompisar. Det var inte ”vanligt” för tjejer att spela TV- eller datorspel på samma sätt som det var vanligt för killar, men ju äldre jag blev desto mer gillade jag gaming och det var det enda som spelade roll.

Hur väl förstår dina föräldrar vad du gör när du spelar eller allt annat runtomkring?
– I början var det väldigt svårt för dom att förstå. Jag tror inte många förstår hur mycket tid man måste ge åt esport och det jag gör. Nu tittar mina föräldrar på när jag spelar och förstår exakt vad det är jag gör och vad jag måste göra för att bygga mitt namn i denna värld. Men jag förstår att det är svårt att förstå, jag tycker själv det är lite galet ibland.

Vad skulle du önska att föräldrar i dag skulle veta mer om kring fenomenet gaming och esport?
– Hur stort gaming och esport är. Det är en hel framtid för ungdomar nu förtiden, och det kommer att ha en stor betydelse även längre fram. Det är en smart bransch att ta sig in i och jag önskar att äldre tog det lite mer seriöst.

Vad skulle det innebära för dig om esporten blev erkänd som en idrott av Riksidrottsförbundet?
– Inte bara för mig men för alla i Sverige som jobbar inom esport hade det varit en stor förändring. Att få statlig stöd, samt bli bekräftade som en sport och inte något som är ett mellanting mellan hobby och sport skulle betyda väldigt mycket. Esporten växer och kommer bara att bli större och större. Att inte se det som en sport år 2022 är gammaltänk.

Kim ”Drayich” Larsson:

”Trots att allt har förändrats så ligger fortfarande nidbilden av gamers kvar.”

Kim “Drayich” Larsson, 39, är en streamer, kommentator och gedigen profil av rang inom svensk esport. Med sina rötter i främst Dota 2 har han varit med och drivit oerhört många projekt som kretsat kring esport i Sverige.

Hur stöttade dina föräldrar dig i din utveckling inom gaming och esport?
– Min mamma såg att jag behövde något mer än det vanliga, så hon skaffade min första dator till mig. Det handlade lika mycket om att om man är 13 år och inte får till det socialt då behöver man en ytterligare dimension på det sättet, men själva tävlingsbiten förstod de absolut ingenting av. De förstod kanske de yttre värdena, så som att “nu går det inte att ringa i telefon” och hela den biten, men de var ju också väldigt dåliga på att se riskerna. På det sättet var den generationens föräldrar värre för att de, trots att de problematiserade sakerna, handlade det mer om frågor som “hur mycket internet har man använt”, än de frågor som vi pratar om idag som föräldrar “hur bra är det att sitta hela dagen framför datorn?”, “vad har du gjort på nätet?” och “har du snackat med någon?”.

Om du upplevde en stigmatisering kring gaming och esport när du växte, hur upplevde du den?
– Mitt första Dreamhack var i Borlänge och jag tror inte att jag förstod hur nördigt det var innan jag kom dit, jag upplever nog att det är själva gamingens fel att nidbilden och fördomarna skapades mot gamers. För när jag kom dit var det svettiga och lökiga folk som höll på och spelade. Än idag är det ju brist på tjejer inom gaming, men på den tiden fanns det inte en enda person som var tjej. Jag kan känna att den stigmatiseringen bar vi nog ansvaret för lite själva. Stigmatiseringen kom utifrån, men den baserades nog på något reellt en gång i tiden. På den tiden var det så pass krångligt att få allt att fungera med Windows 95 och de där grejerna. Många av de som bara ville spela föll ju bort för att om du inte hade förkunskapen att faktiskt sätta ihop ett LAN eller ibland till och med ett spel, så gick det inte att spela. Det var helt enkelt snudd på att vara ett specialintresse innan du kunde ha det som intresse. Den stigmatiseringen kom lite inifrån. När man tittar på stigmatiseringen av gamers har jag på något sätt varit med ända från noll till hundra. Jag tycker också att jag har sett dem delarna som spelvärlden faktiskt har varit dålig på ta hand om. Om man var på ett LAN så vände man på dygnet totalt, man käkade knackig mat och det är svårt att säga att det då är ett stigma när det faktiskt var så som människor sa att det var. 

– Tittar man längre fram då, så har ju den bilden av gamers legat kvar även fast folk klär upp sig och går på trevliga tillställningar som är supersociala och har ett väldigt trevligt liv runt om gamingen. Trots att allt har förändrats så ligger fortfarande nidbilden av gamers kvar på något sätt. För att summera så har väl gamingens stigma uppstått ur någon slags sanning.

Hur väl förstår dina föräldrar vad du gör när du spelar eller allt annat runtomkring?
– Mina föräldrar är dessvärre inte vid liv längre, men på den tiden fanns det alltså ingen förståelse alls. På sätt och viss kunde man se samma okunskap då som nu – bara att det var mycket mer extremt då. Där föräldrar idag säger “de håller på med det där TikTok” och man hör så tydligt att de inte har en jävla aning om vad det är som händer där, men de har lärt sig några nya ord och blivit lite bättre på det. Men mina föräldrar visste verkligen ingenting. Det var först när det genererade någon typ av inkomst som det blev relevant att tänka “det här kanske är någonting”. 

Det jag tror många föräldrar tänker är att det man gör framför datorn är värdelöst. Det kan vara svårt för en person att tycka att något är meningsfullt om man inte förstår vad en person i ens närhet faktiskt gör för något. Det är kanske det mest rimliga i sådana situationer att tänka “sluta kasta bort din tid på det där”. Och det ser du i allting. Folk som inte förstår träning kommer tänka att du tränar för mycket till exempel. Om folk tittar andra människors specialintressen som de inte förstår, så kommer de såklart att tycka att dessa specialintressen är helt meningslösa.

Vad skulle du önska att föräldrar i dag skulle veta mer om kring fenomenet gaming och esport?
– Problemet med den här diskussionen är att den är på tok för polariserande precis som så många andra diskussioner. Om man till exempel tittar på sportvärlden och mer specifikt på exempelvis innebandy som vuxit fram under senare tid såg man att folk som utövar innebandy får knäskador i allt större utsträckning än i andra sporter – så vi måste se till att vi lär ut att man kan få den här typen av problem om man utövar den här sporten. Det betyder inte att man ska säga att innebandy suger men det betyder att saker och ting har för- och nackdelar. Och det är det jag tror att föräldrar vet, om jag nu får sträcka mig så långt, det är att det finns två sidor av myntet. Det finns otroliga fördelar inom esporten, man kan hitta ett sällskap när man befinner sig i en depression eller i ett ångesttillstånd som ingen skulle kunna hjälpa vederbörande att hitta utanför spelvärlden. Samtidigt finns det nackdelar med att sitta still långa timmar om dagarna. Det jag eftersöker är en dynamisk diskussion. Det jag skulle önska är att inom hemmet det blir en känsla av att “nu är det speldags, nu jävlar ska vi köra”. 

– Nu har det bara blivit en slask alltihop, där man tjatar om att barn och ungdomar sitter för mycket, för då blir det aldrig okej att sitta och man gör aldrig riktigt rätt. Men om man från starten skulle komma överens om antalet timmar som man får spela, men då också verkligen tar i när det väl ska spelas – och att man kanske gör det tillsammans skulle det få starkare effekt. Jag skulle vilja se att man har samma typ av engagemang och uppmuntran till gaming och esport som man har till andra typer av aktiviteter. 

Vad skulle det innebära för dig om esporten blev erkänd som en idrott av Riksidrottsförbundet?
– Ingenting. Där vi började med Dreamhack i Borlänge, som jag nämnde tidigare, behövde vi verkligen få en definition, en organisation och vi behövde verkligen komma in i någonting. Vi var verkligen outsiders. Men det är vi inte längre. Det har sedan länge passerat den gränsen. Och de eventuella sakerna som skulle kunna bli lättare om vi blev med i Riksidrottsförbundet upplever jag att vi redan har hittat en lösning för. 

– Nu har vi fortsatt med vårt lillebrorskomplex, när vi är storebror till många av dessa förbund som är anslutna till RF. Varför ska vi behöva vänta på hockeyn ska bekräfta oss, när det är hockeyn som behöver fråga oss om hur vi gör för att få in unga att spela och vara aktiva? Vi behöver ingenting från sportvärlden på det sättet. 

– Ett annat spår i det här är att om vi kliver in i Riksidrottsförbundet med de uppenbara nackdelarna som vi faktiskt bär med oss in, och sen tar pengar från förbund som faktiskt motverkar dessa nackdelar – jag tycker att det rimmar väldigt illa med världsutvecklingen. 

Hade du frågat mig för sju år sedan hade jag sagt att vi måste vara med i RF för att få det här att fungera, men där är vi inte längre idag. Jag tror att alla skulle tycka det skulle vara värdefullt om barn och ungdomar fick människor att se upp till så som spelare och tränare. Men att ta det från sporten känns fel för mig.

Spelvärlden spelar roll

Få vuxna är lika engagerade i gaming som i andra intressen. Det vill vi ändra på.

Digitala Trygghetsvärdar

Ansök om att bli en Digital Trygghetsvärd

Kommande utbildning:
Webbkurs: Valfritt datum innan 25 oktober (ca 20 minuter)
Digital utbildning: 25 oktober 17–19
Digital workshop: 24 november 17–17.45

Du behöver genomföra alla tre delar av utbildningen för att bli certifierad Digital Trygghetsvärd.

Tips till vårdnadshavare

Tack för ditt intresse!

Klicka på länken eller scanna QR-koden för att ladda ned din biljett.

Jag godkänner att Länsförsäkringar Göteborg och Bohuslän sparar mina uppgifter.

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter

Information om behandling av dina personuppgifter

Genom din ansökan samlar vi in [ovan nämnda] personuppgifter om dig och behandlar dem i enlighet med dataskyddsförordningen (GDPR). Du kan alltid få information om vilka personuppgifter vi behandlar om dig och hur du tar tillvara dina rättigheter. Personuppgiftsansvarig är Länsförsäkringar Göteborg och Bohuslän. Personuppgifterna behandlas i enlighet med informationen ”Behandling av personuppgifter” som du hittar på vår webbplats lansforsakringar.se/personuppgifter.

Informationen du lämnar här behövs för att administrera din ansökan och för att kunna tillhandahålla utbildningen till digital trygghetsvärd via vår samarbetspartner – stiftelsen Friends – som vi delar dina personuppgifter med. Dina personuppgifter kommer inte att användas av oss i något annat syfte. Uppgifterna raderas senast när ditt uppdrag som digital trygghetsvärd avslutas.

Vid ytterligare frågor kontakta dataskyddsombudet på Länsförsäkringar via dataskyddsombud@lansforsakringar.se.

{{formError}}